Jag har just avslutat ett samtal med min chef. Det här var ett samtal jag var så ångestfylld inför att ta. Jag har i flera månader vägrat svara när hon ringt, och senast fick jag panikångest när hon ringde.
I dag när jag åter såg att hon ringde på min telefon, fick jag ett infall att svara. Vi hade ett bra och ganska långt samtal. Nu efteråt känner jag mig så lättad att jag nästan gråter av lycka. Jag har tagit ännu ett steg på vägen att släppa ilska och gå vidare med mitt liv. Jag är så otroligt stolt över mig själv och över att jag gjort något jag aldrig skulle gjort förut. Känslan går inte att beskriva!
Att vara stolt över mig själv är det år och dagar sedan jag var. Det här är så stort.
2012-12-14
2012-12-05
Så befriande!
Jag läste en artikel i Hyresgästföreningens tidning "Hem & Hyra" igår som handlade om författaren Nina Björk som ville få folk att vägra renovera och sluta bry oss om inrednings-hetsen.
Den artikeln ledde till att jag läste hennes krönika i DN från 2007. All press på det "perfekta" hemmet försvann helt plötsligt och en sten lyfte från mitt bröst. För som med allt annat har jag velat och kämpat för att få mitt hem perfekt. Praktiskt taget haft ångest för att mitt hem inte sett ut som i en inredningstidning och som många andras hem ser ut. Många andra var ordet, inte alla. För nu när jag börjar tänka på det så är det så att de hem jag trivs bäst i när jag är på besök, är de personliga och inte perfekta. De hem där filtarna ligger slängda i soffan som om någon faktiskt använder dem. Där det ser ut som att folk faktiskt lever.
Så nu känner jag en stor lättnad jag släppt den pressen på mig själv över hur mitt hem "borde" se ut. Nu känner jag mig helt plötsligt så trygg, nöjd och tillfreds i mitt hem. Som jag tror att jag faktiskt aldrig gjort förut. Lyckan och lugnet som infunnit sig kan jag omöjligt förklara. Kanske är detta första steget till att acceptera mig själv och mitt liv som det är.
Varför ska mitt liv se perfekt ut i alla aspekter, när det är det sista det är? Varför ska jag ha ett hem á la en inredningstidning när faktiskt är sjuk? Varför har jag ens satt det kravet på mig själv när ingen annan vettig människa skulle kräva det av mig?
Så idag tackar jag mig själv för att jag släppt kontrollen i denna del av mitt liv. Och det känns så befriande!
Den artikeln ledde till att jag läste hennes krönika i DN från 2007. All press på det "perfekta" hemmet försvann helt plötsligt och en sten lyfte från mitt bröst. För som med allt annat har jag velat och kämpat för att få mitt hem perfekt. Praktiskt taget haft ångest för att mitt hem inte sett ut som i en inredningstidning och som många andras hem ser ut. Många andra var ordet, inte alla. För nu när jag börjar tänka på det så är det så att de hem jag trivs bäst i när jag är på besök, är de personliga och inte perfekta. De hem där filtarna ligger slängda i soffan som om någon faktiskt använder dem. Där det ser ut som att folk faktiskt lever.
Så nu känner jag en stor lättnad jag släppt den pressen på mig själv över hur mitt hem "borde" se ut. Nu känner jag mig helt plötsligt så trygg, nöjd och tillfreds i mitt hem. Som jag tror att jag faktiskt aldrig gjort förut. Lyckan och lugnet som infunnit sig kan jag omöjligt förklara. Kanske är detta första steget till att acceptera mig själv och mitt liv som det är.
Varför ska mitt liv se perfekt ut i alla aspekter, när det är det sista det är? Varför ska jag ha ett hem á la en inredningstidning när faktiskt är sjuk? Varför har jag ens satt det kravet på mig själv när ingen annan vettig människa skulle kräva det av mig?
Så idag tackar jag mig själv för att jag släppt kontrollen i denna del av mitt liv. Och det känns så befriande!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)