Att arbetsträna.

Av många olika skäl, både psykiska och fysiska, kan jag inte återvända till min gamla arbetsplats. Detta var ett faktum som både jag, psykologer, läkare och Försäkringskassan (FK) kom fram till efter ett tag.

Därför har jag, med bl a hjälp från Arbetsförmedlingen (AF), länge sökt en annan arbetsplats som är lämplig för mig att arbetsträna på och där jag sakta kan komma tillbaka till arbetslivet.

I dag gjorde jag min första timme på den plats som jag framöver kommer att kalla "jobbet". Platsen där jag ska arbetsträna framöver. Det gick bra, men jag märker att mitt gamla "hög fart - hög effektivitet"-jag vaknade ganska snabbt. Tack vare min tid på Stressrehab upptäckte jag däremot det gamla beteendet och stannade upp, tog ett djupt andetag, och saktade ner farten. Det sköna med "jobbet" är just det, att jag gör det jag hinner och sedan går jag hem. Inte som jag är van; "Du SKA göra det här och på denna KORTA tid! Och hinner du inte jobbar du över eller jobbar snabbare".

"Jobbet" är för övrigt fylld med glada och trevliga människor, som det märks att de trivs med det de gör. Jag känner också att jag kommer att få utrymme för att använda min kreativa sida, något jag aldrig fått chansen att göra på en arbetsplats. Min handledare på plats är mycket lyhörd och det känns även tryggt. För det är tyvärr inte heller något jag är bortskämd med.

Efter dagens arbetsträning blev jag först lite speedad, för att sedan börja gäspa ganska okontrollerat (en av mina första tecken på att hjärnan blivit lite överbelastad) och när jag väl varvat ner när jag kom hem, fick jag rejält ont i musklerna i kroppen. Jag antar att det var en hel del spänningar som släppte. Det slutade med en tupplur på sängen med min mindfullness-övning i hörlurarna.

Nu tänker jag ta det lugnt resten av kvällen och försöka minimera intrycken. För jag känner mig i ärlighetens namn ganska trött. Jag ska försöka att BARA titta på TV, även om jag fortfarande (efter snart 2 års sjukskrivning) har väldigt svårt för att bara göra en sak i taget.

Bakslag kan vara bra.

På något sätt är jag konstigt nog glad att jag hade ett mindre bakslag i helgen. Det var en mycket intensiv helg med dop och besök hos släkt. Plus 60 mil i bil på två dygn. :/

Jag var helt knäckt på söndag ("hjärnstopp", hjärtklappning och rejält med ångest) och "bakis" på måndag. Men jag är glad. För nu fick jag en påminnelse, i lagom tid inför arbetsträningens början, om hur viktigt det är med pauser och ta hand om mig själv. Och att jag är fortfarande INTE är frisk!

Om...

Det är sällan jag funderar på vad som kunde varit. Men ibland slår tanken mig: hur skulle mitt liv sett ut om jag inte blivit sjuk i utmattningssyndrom? Vad skulle ha hänt i mitt liv de senaste två åren om jag varit frisk?

En sak är säker, jag skulle inte önska min värsta fiende att gå igenom samma sak som mig. Men jag har brutit många dåliga mönster, lärt mig otroligt mycket om mig själv och lärt känna många personer på djupet. Både gamla vänner och nya.

Även om stegen är små, är det att framåt gå.

Sakta men säkert kan jag nu, nästan två år efter jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom, känna att kroppen börjar orka något. Första halvåret kunde orkade min kropp inte ens en promenad runt kvarteret, dvs ca 1km. Min kropp och min själ var så utmattad att den rundan tog över en halvtimma. Den halvtimman var en ren plåga och jag fick kämpa varje gång för att ta mig hem. Det hände att jag inte orkade ta trappan upp till lägenheten, utan fick åka hiss en våning för att benen inte bar mig. Innan jag blev sjuk hade jag en bra kondition och kunde promenera en timma i rask takt utan att bli nämnvärt slut på. Jag var stark som en oxe och lyfte ofta utan problem 30kg på mitt jobb, det var något jag var känd för bland både kollegor och familj/vänner. När jag blev sjuk tappade jag helt plötsligt allt styrka och att få upp en syltburk eller riva av en flärp på ett mjöklpaket var omöjligt.
Någon gång ska jag berätta om min resa mer ingående, men i dag tänkte jag berätta om framgångarna jag börjar ana.

I dag var jag ute på en promenad 30 minuter. Hur långt hann jag då? 3 kilometer! Ni förstår hur stort det här är, när en kilometer för ett år sedan tog 45 minuter! Jag är så lycklig när jag nu börjar märka att när jag tar hand om mig så börjar jag sakta orka sådant jag en gång älskat göra. För är det något som jag inte gjort på flera år är just det. Att ta hand om mig både på insida och utsida. Visst, jag har motionerat och tränat. Jag har ätit hyfsat bra. Men jag har stressat genom allt, kastat i mig mat i farten och hinkat i mig litervis med kaffe. Framför allt har jag vägrat lyssna på min kropp när den försökt skrika till mig att den inte mår bra. Jag har totalt förnekat kroppen dess mest basala behov som sömn, återhämtning och näringsrik föda (eller mat överhuvudtaget).

Därför är numera regelbundenhet i mitt liv A och O. Mat på fasta tider, sömn på fasta tider, avslappning varje dag och alltid se till vad som är bäst för mig och min kropp. Det är inte lätt och jag har en lång resa kvar. Men som ni ser så kan jag ana framgångar. Och jag är på väg att vara lyckligare än jag någonsin varit.

Korta rapporter.

Istället för långa uttömmande inlägg, tänker jag försöka visa hur min vardag ser ut i kortare inlägg och kanske orkar jag skriva lite oftare.
__________________

Igår ploppade en tanke upp som jag skrev på tavlan med tänkvärt .

"Det går inte snabbare, för att du går snabbare."

Dricka kallt kaffe.

Jag vet att det är länge sedan sist, men det har varit ganska mycket sista tiden. Inte bara med min utmattning utan även privat. Så jag tänker helt enkelt bara ta upp tråden där jag slutade. Att berätta om min vardag på den långa vägen tillbaka från utmattningssyndrom.

_________________________________________________ 

I dag när jag satt på balkongen slog det mig att jag fortfarande väldigt ofta dricker kallt kaffe. Medan jag jobbade hann jag aldrig dricka kaffet när det var varmt. Jag började fundera varför jag fortfarande står ut med att dricka kallt kaffe, när det inte alls är gott. Mitt slagord när jag jobbade var "det är fortfarande koffein" om någon frågade varför jag drack det kallt.
Så nu idag, bestämde jag mig för att jag ska unna mig att aldrig dricka kallt kaffe igen. Nej, jag ska dricka det varmt för att jag förtjänar det. Jag ska dricka det varmt för att jag ska aldrig mer åsidosätta mina behov på det sätt jag gjort förut.

Utanför.

Det är så det känns när man för femtielfte gången i raden inte blir inbjuden till evenemang på sin arbetsplats. Ja, jag är sjukskriven men jag är fortfarande fast anställd. Så här har det varit sedan den dag jag blev sjukskriven. Aldrig tillfrågad, alltid bortglömd. Andra som varit sjukskrivna under samma period som mig har blivit kontaktade och tillfrågade om afterwork, kickoffs, personalmöten etc. Inte jag.

 Är det konstigt att man känner sig som "undesirable No1"?

Jag fattar vinken.

Min kropp försöker sakta ner min framfart. Inflammation i senan under vänster fot sedan två veckor (haltar runt) och nu ONT i halsen och en underbar rivande hosta. Jag ger upp och tänker bara ta det jäkligt lugnt idag. Sitta i soffan och hänge mig till att vara sjuk. Kanske blir jag frisk snabbare då.

Så mycket händer just nu i mitt liv. Gruppträffarna på Stressrehab är slut och det har lämnat en ensamhets-känsla hos mig. Jag är frustrerad över att jag än inte fått tag i ett ställe att arbetsträna på, men samtidigt tror jag på att när tiden är rätt så kommer det att hända. Privat har det hänt saker som är rätt omtumlande. Jag vill inte gå in på vad det handlar om, de som behöver veta gör det. Så kombinationen av allt, både fysiskt och psykiskt gör att jag inte har så mycket energi just nu. Däremot har jag försökt intala mig själv det och vägrat inse att jag kanske inte orkar så mycket just nu. Jag vill ju må så bra som jag gjorde för tre veckor sedan.

Så i dag har jag bestämt att alla planer på t ex besök på second hand butiker med mamma läggs på is.
Hon får komma och dricka kaffe hos mig, och blir vädret bra kanske vi kan sitta i solen på balkongen
och prata strunt.

Jag tror att min kropp säger ifrån nu för att jag tagit mer hand om andra de senaste veckorna, än vad jag gjort mig själv. Så nu tänker jag ta ansvar för mig och säga nej till att göra annat än att ta hand om mig.

 För om jag inte tar hand om mig, hur ska jag då kunna hjälpa andra?

Tomt och lite ensamt.

Sista gruppträffen på Stressrehab var i torsdags. Sedan dess har jag känt mig lite nere och ensam. Det känns som att något fattas. Trodde inte att jag skulle känna riktigt så här. Jag var så positiv i torsdags och kände som att det här är ett nytt kapitel i mitt liv. Jag känner fortfarande så, men jag känner mig också liten och ensam och vet inte riktigt varför. Jag är allt annat än ensam.

Kanske är det vetskapen om att jag inte kommer att ha min oas och bollplank varje torsdag längre. Inte heller kommer jag få träffa mina underbara tjejer varje vecka heller. Vi har däremot bestämt att träffas en gång i månaden i alla fall. Men gruppen  som jag inte behövt spela pigg och frisk för, där jag varit precis som jag är beroende på dagsform och där jag utan ord kunnat bli förstådd för exakt hur jag upplever allt och känner, kommer jag inte få träffa lika ofta längre. Det känns ganska jobbigt om jag ska vara ärlig.

Jag försöker nu bara att stå ut i känslan (som vi alltid sagt på Stressrehab) och intala mig själv att det här kommer att bli bra. Och jag tror jag måste vara ärligare än någonsin om hur jag mår till mina närstående, för att inte falla tillbaka i gamla mönster med masken som döljer allt jag känner.

Nu är det slut funderat för ikväll. Nu har jag fått skriva av mig. Det känns bättre.

Att ta itu med känslor.

Det är temat under de sista veckorna i min stressrehabilitering. Just nu; ilska. Jag kan säga att jag trodde jag lagt min ilska bakom mig, men tji fick jag. Denna vecka har vi fört ilske-dagbok och det har triggat min ilska så jag varit argare än på över ett år. För småsaker har jag blivit tokig, typ en oplogad gästparkering. Jag hade också helt förträngt hur ilska påverkar min kropp. Fasen vad slut man blir!
I går hade jag gruppträff och vi gick igenom veckans "läxa" som varit att man ska berätta vad man känner. Jag fick lite "bakläxa", för jag har inte alls berättat vad jag KÄNNER. Snarare hur min kropp känns; typ jag är trött. Men jag ser inte bakläxan som ett misslyckande, utan som en chans att göra övningen bättre. För med hjälp av gruppterapeuten förstår jag nu hur jag ska göra övningen. Allt blev så tydligt efter hon förklarade för mig. Det jobbiga är att just inse hur svårt jag har att förklara vad jag känner, och att säga det rakt ut.

Så gårdagens gårdagens gruppträff tog på en hel del. Numera brukar jag känna mig helt okej dagen efter, men idag känner jag mig muskelsvag och trött i både huvud och kropp. Nästan som att musklerna är så trötta att de inte lyder mig. Typ som mjölksyran efter ett hårt träningspass. Senare under dagen tänker jag åka och handla, men det är allt jag tänker göra i dag. Sedan tänker jag helt frivilligt och utan minsta motstånd sitta och inte göra något i soffan.

Jag vet, jag vet.

Känner mig utmattad, har hjärtklappning, har dålig muskelstyrka (får knappt upp en syltburk), huvudvärk och muskelryckningar/kramper (som kommer upp till fyra gånger i minuten och framför allt i bålen). 

Alla dessa symtom brukar vara ett mycket tydligt tecken på att jag måste minska på aktiviteterna och ta hand om mig bättre. Framför allt muskelryckningarna och hjärtklappningen (som var flera månader sedan sist) är de starkaste varningarna från min kropp för att jag ska tagga ner.

Så nu ska jag ta det väldigt lugnt resten av kvällen.

Förvånad.

Varje dag jag numera har då jag känner mig helt utmattad och orkeslös, blir jag helt tagen på sängen. Jag antar att det är något positivt att jag allt oftare känner mig hyfsat pigg, men samtidigt tappar jag då all förmåga att hantera de dagarna jag är sämre.

I dag var mina planer följande;

• Ringa och boka hotell + bil till bröllopet.
• Köpa de sista sakerna till inbjudningskorten (som ska göras imorgon).
• Ringa lillebror och bestämma tid för bowling.
• Handla mat.
• Hämta ut paket.
• Dammsuga och städa kattlåda.

Det är ett tag sedan jag kände att även ett enkelt telefonsamtal kändes som att bestiga världens högsta berg. Att övertala mig själv att duscha i dag tog minst en timme, men till slut gjorde jag det bara för att jag måste utanför dörren i dag. Helst av allt skulle jag nog bara vilja sitta uppkrupen i soffan, titta på TV och dricka te.

Jag tror att tröttheten kommer av gruppträffen på Stressrehab i går. Den tog på mer än jag trodde. Hjärnan känns fruktansvärt långsam, jag har otroligt svårt att fokusera och närminnet är sanslöst dåligt. Allt detta har jag lärt är väldigt tydliga tecken på att jag borde vila. Samtidigt hör jag bara "jag måste" i huvudet.

Min plan för att ta mig genom dagen är att prioritera och ta en sak i taget. Så det blir att ringa ett viktigt samtal, att handla mat och köpa sakerna till korten. Resten kan jag ta i morgon.

En dag i lugnets tecken.

När jag kört på lite för hårt, är min kropp väldigt snabb på att säga i från. Oftast först med okontrollerade gäspningar och sedan allt fler symtom. Jag känner mig allt mer utmattad, sedan kommer muskelryckningarna, huvudvärken, koncentrationssvårigheterna, närminnet blir obefintligt och till slut... Totalt hjärnstopp. D v s att jag inte ens klarar av de enklaste uppgifter som att t ex läsa en kort mening.

Under veckorna kring jul, nyår och den senaste veckan har jag varit i gång hela tiden. Jag har helt glömt vad som är viktigt för mig. Jag har glömt att stanna upp och andas. Glömt att ta hand om mig själv. Resultatet är precis det jag skrev tidigare. Jag känner mig ganska utmattad nu och allt fler symtom börjar visa sig igen.

Så i dag tänker jag ta det lugnt, läsa en bok, slösurfa och framför allt gå ut på en av mina regelbundna promenader. Det är så vackert ute i dag så det känns som en belöning. Minus sju, solsken och vitt överallt. Jag ser inte längre de här små bakslagen som nederlag utan ännu en lärdom på vägen.

Jag lämnar er med den här bilden av vad som väntar mig på min promenad.
Vackert, inte sant?!

Grattis mosters prins!

I dag skulle Elliott, mosters älskling

 och prinsen med de finaste ögonen världen skådat, fyllt två år. 

I dag firar vi i den närmaste familjen minnet av honom 

och tiden vi fick tillsammans med tårta och mys.