Att släppa och gå vidare.

Jag har just avslutat ett samtal med min chef. Det här var ett samtal jag var så ångestfylld inför att ta. Jag har i flera månader vägrat svara när hon ringt, och senast fick jag panikångest när hon ringde.

I dag när jag åter såg att hon ringde på min telefon, fick jag ett infall att svara. Vi hade ett bra och ganska långt samtal. Nu efteråt känner jag mig så lättad att jag nästan gråter av lycka. Jag har tagit ännu ett steg på vägen att släppa ilska och gå vidare med mitt liv. Jag är så otroligt stolt över mig själv och över att jag gjort något jag aldrig skulle gjort förut. Känslan går inte att beskriva!

Att vara stolt över mig själv är det år och dagar sedan jag var. Det här är så stort.

Så befriande!

Jag läste en artikel i Hyresgästföreningens tidning "Hem & Hyra" igår som handlade om författaren Nina Björk som ville få folk att vägra renovera och sluta bry oss om inrednings-hetsen.
Den artikeln ledde till att jag läste hennes krönika i DN från 2007. All press på det "perfekta" hemmet försvann helt plötsligt och en sten lyfte från mitt bröst. För som med allt annat har jag velat och kämpat för att få mitt hem perfekt. Praktiskt taget haft ångest för att mitt hem inte sett ut som i en inredningstidning och som många andras hem ser ut. Många andra var ordet, inte alla. För nu när jag börjar tänka på det så är det så att de hem jag trivs bäst i när jag är på besök, är de personliga och inte perfekta. De hem där filtarna ligger slängda i soffan som om någon faktiskt använder dem. Där det ser ut som att folk faktiskt lever.

Så nu känner jag en stor lättnad jag släppt den pressen på mig själv över hur mitt hem "borde" se ut. Nu känner jag mig helt plötsligt så trygg, nöjd och tillfreds i mitt hem. Som jag tror att jag faktiskt aldrig gjort förut. Lyckan och lugnet som infunnit sig kan jag omöjligt förklara. Kanske är detta första steget till att acceptera mig själv och mitt liv som det är.

Varför ska mitt liv se perfekt ut i alla aspekter, när det är det sista det är? Varför ska jag ha ett hem á la en inredningstidning när faktiskt är sjuk? Varför har jag ens satt det kravet på mig själv när ingen annan vettig människa skulle kräva det av mig?

Så idag tackar jag mig själv för att jag släppt kontrollen i denna del av mitt liv. Och det känns så befriande!

Inga fler tunga mörka mornar.

Nu har jag investerat i en sådan här lampa. Vilket jag kanske skulle gjort för många herrans år sedan. 

Att stiga upp på morgonen är i bland nästan fysiskt omöjligt för mig. 

Tanken slog mig att om det är så här svårt nu. Hur ska det då bli i december eller januari?

 Här kan ni läsa mer om den.

http://www.philips.se/c/light-therapy/soluppgangssimulering-hf3510_01/prd/sv/

Lättare hjärta.

Jag träffade en underbar människa idag som fick en stor sten att släppa från mitt bröst.
Efter mötet så var jag så lättad att jag nästan ville gråta. En sak mindre att få ångestattacker över.  En sak till som jag har en handlingsplan till om hur jag ska hantera motgångar.

Sick and tired of always being sick and tired.

Jag är så j-vla less på denna sjukdom nu. Jag är så otroligt less på att ta två steg fram och tre tillbaka. Precis när jag börjat orka mer och känna mig mer som mig själv, kommer nästa svacka och jag är tröttare än på väldigt länge. Helt utan motivation till något, ens duscha, och så utmattad att jag knappt orkar sitta upp.

Jag är inne i en period nu då jag är så frustrerad och irriterad på hur jag mår fysiskt och psykiskt. Och less, så j-vla less på att må så här. Jag är less på att kämpa i motvind och allmänt att behöva kämpa hela tiden.

Självklart är tajmingen då perfekt för att börja med nya sömnrutiner, särskilt då mörkret och min SAD gör mig sjukt trött. För från och med förra torsdagen ska jag stenhårt hålla på dessa rutiner;

• Stiga upp kl 07.00 varje morgon, inklusive på helgerna. 
• Tupplurar på dagen får vara max 20 minuter och ska bara tas i absolut nödfall.
• Varva ner efter 21.00 varje kväll. Ingen dator, lugnt tv-program eller bok är okej.
• Gå och lägga mig kl 23.00 varje kväll. 

Varje dag har jag nu huvudvärk för att jag är så trött. Humöret är lågt och irriterat. Jag har t o m mumlat och skällt på HDMI-kabeln här hemma för att (av trötthet) snubblade på den fyra gånger på en halvtimme. Fortsätter det att vara så här så ska jag tala med gruppterapeuten på torsdag och se om vi kan göra något eller om de kommer att vara så här framöver.

I dag ska jag följa med mamma ut på stan och jag hoppas på att kanske hitta en wake-up light då. Kanske kan det hjälpa mig att stiga upp på morgonen nu och i vinter. I övrigt tänker jag vara snäll med mig själv och annars ta det väldigt lugnt idag. Kanske åka förbi på biblioteket och låna en bok att läsa på kvällen under min nedvarvnings-tid.

Sköt om er vänner och var snälla mot er själva. Både er kropp och er själ.
/Hellan

Tigerränder

Under mitt år som sjukskriven har jag fått en del tigerränder (bättre ord för bristningar) på min kropp. Förut äcklade de mig. I dag skedde något och plötsligt kan jag se dem som ett tecken på min kamp för att må bra igen. Jag gillar dem inte, men de äcklar inte mig längre.

Jag är en stolt tiger och jag är en krigare. 

Första gången gånger två.

Första gången jag lyckats med ett  hålmönster och en tumkil. :)

Kroppsbild.

Jag har funderat en del. Jag vet att jag är överviktig nu, men var jag någonsin det från början? Jag har alltid tagit för givet att jag varit överviktig hela mitt liv, förutom åren med ätstörningar. I dag såg jag ett program på tv om ett överviktigt barn, och jag kan inte minnas att jag någonsin var så stor när jag var yngre. Visst, jag har alltid haft kurvor och framför allt på den övre delen av kroppen. Men att ha kurvor och att vara farligt överviktig är enligt mig inte riktigt samma sak.

Kanske är det snarare så att om jag vuxit upp med ett hälsosamt förhållande till mat, hade jag inte varit så överviktig nu. I stället är jag uppvuxen med en underviktig förälder som alltid klagar på att denne väger för mycket och andra vuxna i min närhet som projicerat sina dåliga förhållanden till mat/ skuldkänslor på mig och frågat "ska du verkligen äta det där?" och  "du ska inte ha fler än en".

Jag önskar att jag aldrig börjat banta. Jag önskar att jag fått höra att jag duger som jag är, både på in och utsida. Att alla ser olika ut och att det är okej. Jag önskar att jag som ung sluppit höra att jag var "stor", "kraftig", "mullig". Jag önskar att jag som vuxen sluppit och slipper höra med jämna mellanrum kommentarer om min vikt av närstående. Slipper höra att jag ska sluta dricka läsk och äta godis varje dag. För det är något jag inte gör! Jag avskyr att folk tror att det vet hur jag lever mitt liv bara för att jag är överviktig. Jag avskyr att folk i allmänhet tror att de vet hur jag lever mitt liv och hur jag borde leva det. Jag är den enda som vet hur mitt liv ser ut och vad jag tänker. Jag lever mitt liv dygnet runt, året runt. De som kommenterar mitt liv får en inblick i det ett fåtal timmar per vecka.

Men jag antar att det är lättare att försöka fixa någon annans liv än att ta ansvar för sitt eget.

Nya tag.

Sakta men säkert börjar jag landa efter mötet som jag nämnde i förra inlägget. Jag har även gjort en investering i mig själv som jag är så glad över. Jag har köpt mig en riktig rejäl crosstrainer från Casall. I säkert ett år har jag pratat om att göra det, men så mycket har kommit emellan, mitt möte med "väggen" bland annat. I förra veckan slog jag till och beställde en från Stadiums hemsida. Leveransen gick mycket snabbt och inom ett par dagar var den levererad hem till mig.

För att jag och mitt nya träningsredskap skulle få en god start så döpte jag henne. Numera kallas hon för Ms Shelby (efter en av mina favoritbilar) "Kickass" (för hon kommer att hjälpa mig att få styrka inifrån och ut) Crosstrainer (självförklarande).

I går umgicks jag och Shelby i tio minuter, mest för att känna efter hur mycket jag orkade och hur hon kändes. Det var kärlek vid första ögonkastet! Helt underbar var känslan efter och i dag utökade jag till 15 min. Den närmsta tiden får det bli en kvart om dagen, då jag vill starta lugnt. Jag har ju trots allt inte utsatt min kropp för fysisk ansträngning på många månader. Sedan  så vill jag också locka mig själv lite till att vilja träna mer genom att inte gå ut för hårt, utan snarare strax under hur mycket jag vill träna. Skapa ett sug efter att få röra på mig.

Shelbys vackra ansikte. 

Ser framemot att pröva de olika

programmen framöver. :)

Nu när jag har slutat att eftersvettas ska jag ta en skön dusch och sedan krypa upp i soffan efter en produktiv dag med däckbyte, kaffedrickande, ärenden och möte med Shelby.

Toodles!

Dag 9. En ny morgon.

Gårdagen handlade mest om att ta sig genom den. Ångesten på morgonen inför mötet var grym. Mötet var fruktansvärt jobbigt. Försäkringskassans dom; sjukskriven heltid till minst efter sommaren. Läkaren höll helt med. Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra, men kollegan som gick in i väggen samtidigt som mig ska börja arbetsträna nu. Jag önskar henne verkligen all lycka i det och är så glad att hon kommit så långt. Samtidigt blir jag själv lite nedslagen. För jag har insett de senaste dagarna, att jag nog är en bra bit ifrån att må bra. Att jag inte är så frisk som jag trott och inbillat mig. Det gör faktiskt lite ont att inse det. Och det ger mig lite ångest över min situation också. Alla tankar som snurrar runt efter gårdagen ger mig en hel del ångest idag.

I dag ska jag bara vila mig. Det blir någon promenad i lugn takt och någon kopp te under dagen. I morgon väntar samtal med min beteendevetare. Det passar bra då huvudet snurrar med frågor och intryck.

/H

Dag 7. Tidig morgon.

Vaknade halv fem i morse. Sovit mycket oroligt i natt och håret var alldeles blött av svett (jag vet, fräscht) när jag vaknade. Jag har till och med vaknat flera gånger av min egen tandgnissling. Illa. Måste ringa till Tandläkarhögskolan idag och prata om bettskena.

Nu när jag vaknat så tidigt, och absolut inte kan somna om, tror jag det blir att ta upp stickningen.  Jag hoppas att den ska kunna distrahera mig från tankarna på morgondagen ett tag. Däremot måste jag senare idag förbereda mig. Jag har tänkt skriva upp alla frågor jag har och allt jag vill säga på mötet. Jag vill inte glömma att säga något oavsett hur jobbigt det kommer att vara att säga vissa ord.

Nu ska jag slå igång ljudboken och plocka upp stickningen. Eventuellt blir det en kopp te till. Jo, så blir det.

/H

Dag 6. Inte alltid frisk eller glad.

I dag är jag inte världens solsken direkt. Min rygg värker som aldrig förr och mitt humör är riktigt på botten. Jag vill ta mig utanför dörren i dag, men samtidigt vill jag bara krypa under täcket och gömma mig. Mitt humör, kan jag nästan garantera, hänger ihop med att dagen för mitt avstämningsmöte med försäkringskassan, chefer och läkare närmar sig. Bara två dagar kvar. Min magkatarr har blommat upp och magen värker nästan dygnet runt.

I dag är en sådan dag då jag inte ens orkar duscha eller ta hand om mig själv. Det är sådana här dagar som får mig att inse att jag har en längre bit kvar till jag mår bra, än vad jag själv inbillar mig. Det är sådana här dagar som jag vill trösta mig med en bunke B&J, även om jag vet att det är en björntjänst jag gör mig själv. Jag vill ignorera världen utanför och den dåliga dag jag har. Krypa in i min "grotta" och komma ut i morgon. Jag trodde att jag skulle kunna minska på mina mediciner snart. Jag var på väg att minska dem själv som jag brukar på våren, för jag "mådde ju bra". Den vanliga fällan som jag skällt på andra om, höll jag själv på att falla i.

Så idag intalar jag mig själv det jag gjort sedan i januari; "It's just a bad day, not a bad life".

På återseende, en bättre dag.

Dag 3. Denna tröst/stress-ätare vill ha ngt nu.

I dag har verkligen min bestämdhet satts på prov. Först ringde chefen och ville prata om rehabmötet till veckan. Hjärtklappningen jag varit utan länge, kom tillbaka med full kraft. Sötsuget likaså. Jag lyckades dock hantera ångesten och hjärtklappningen utan att ta till socker.

Som jag tidigare skrev idag lyckades jag också handla mat utan att något godis slank ner. När jag nu sitter i skrivande stund vill jag inget hellre än att trösta mig med en Ben & Jerrys Cookie Dough. Jag pratade just med min mamma och fick veta att min sjuka moster är värre däran än någonsin. När till och med min starka moster säger att hon inte har orken kvar att kämpa. När min älskade moster säger att hon ska åka på "ett sista besök" hos sin son och barnbarn. Då inser jag att det inte är långt kvar. Jag har lovat mig själv, och min mamma, att ringa min moster på måndag och åka för att hälsa på henne.

Jag inser att veckan som kommer kan bli fruktansvärt tuff. Just nu vill jag bara bli av med trycket över bröstet. Jag vill gråta. Jag vill dra täcket över huvudet och vakna i morgon. Vakna och att allt ska vara en utav mina hemska mardrömmar.

Stolt.

Var just på affären för att köpa lite saker att fylla kylskåpet med. Är så vansinnigt stolt över mig själv för att jag inte köpte en enda godsak! Kom hem med nötter, filmjölk och material till risotto. :)

Tidigare idag har jag varit och hälsat på en kär vän, J. Det var allt för länge sedan och tiden sprang som vanligt iväg. Som två "utbrändingar" så krävde det trevliga mötet ganska mycket energi så mot slutet satt vi och gäspade ikapp. 

Härnäst sitter jag och funderar om jag ska panik-tina kyckling eller göra risotto (som jag aldrig gjort förut). Hungrig som tusan är jag i alla fall och sambon slutar om en halvtimma. Det är alltid lika trevligt att kunna äta middag tillsammans.

Bakom mina solglasögon.

Varje vår. Jag säger bara det. Det slår aldrig fel. 
Jag kallar det vårsols-migrän. 

I går var jag ute på en helt underbar promenad i vårsolen. Jag njöt i fulla drag och drabbades återigen av den minnesförlust som sker när något bara inträffar ca 1 gång per år. Ungefär samma sak som ; "Var fasen lade jag kartongen med julsakerna förra året? Och hur var det egentligen, fungerade allt?". För många år sedan lärde jag mig läxan med vårsolen den mycket hårda vägen. Jag låg 12 timmar med en blixtrande migrän och var nära på att kräkas många gånger. 

Efter den incidenten lovade jag mig själv att aldrig göra om samma misstag och alltid komma ihåg solglasögon på vårpromenader. Hur bra löftet fungerat? Inte alls. För varje vår njuter jag den första promenaden med vårsol, och varje år får jag migrän därefter. De senaste åren har jag dock klarat mig med en "mini-migrän". Den gör nog så ont, men jag kräks i alla fall inte. 

I går kom mini-migränen för i år. Jag förstod inte varför jag hade så ont i huvudet på eftermiddagen, varför huvudvärken blev värre snarare än lättade, eller varför inga värktabletter hjälpte. Plötsligt på kvällen när jag sitter och pratar med min sambo föll polletten ner. Han skrattade åt mig för att jag inte insett det tidigare. Sedan fick jag en puss på tinningen som värkte värst. 

I morse tänkte jag att idag ska jag banne mig leta upp solglasögonen och njuta av solen. Så jag steg upp peppad som tusan och möts av ett grått molnigt täcke på himlen. Nåja, jag kände ändå inte för att leka rockstjärna idag. ;)

Dag 2. En bättre dag.

Haft vansinniga mardrömmar i natt igen. Längtar till min sömn börjar vara "normal" igen. Trots det så kände jag mig peppad när jag steg upp i morse. Först det viktigaste, frukosten, för jag är ingen trevlig person utan den i magen. Sedan tog jag på mig kläderna och gav mig ut på en promenad i den strålande solen. Dagens promenad gick så bra, att jag funderar på att smyga in en till liten i eftermiddag om orken finns. I går fick jag stanna fyra gånger på 15 minuter för att ryggen gjorde så fruktansvärt ont. I dag gick promenaden smärtfritt och jag njöt i fulla drag.

Nu sitter jag under filten i soffan då lunchen gett mig lite fil-frossa. Jag har helt glömt bort hur gott det är med fil med russin och havregryn i. Nu ska jag njuta av en kopp te och sedan får vi se vad mer som händer idag. För det är många timmar kvar på den här dagen. :)

/H

Dag 1. Från och med nu.

I dag började som många andra dagar just nu. Fast en sak gjorde jag annorlunda. Jag ställde mig på vågen. Ni förstår säkert känslan som infann sig när vågen visade mer än den gjort i hela mitt liv. Istället för att känna mig nedslagen, blev jag förbannad och kände mig mer bestämd än någonsin. Jag ska må bättre och aldrig hamna här igen. Visst, jag har sagt så förut. Skillnaden var att denna gång tänker jag inte slå ner på mig själv för där jag hamnat, utan peppa mig för att komma dit jag vill.

Den resa jag startar från och med idag har inte bara med min utsida, utan även med min insida att göra. Jag har sedan flera månader varit sjukskriven för utmattningsdepression. Det är först nu som jag känner att jag har ork och kraft att ta tag i de delar av mitt liv jag vill förändra.

Min önskan... Nej, jag har bestämt mig för att jag kommer och ska må bättre i framtiden jämfört med hur jag mått den sista tiden. Jag vill lära mig hantera jobbiga situationer och vara snällare mot min kropp och själ. Jag vill känna mig stark, pigg, full av liv, glad och som mig själv igen. Jag vill känna mig bekväm i och jäkligt nöjd med min kropp. Jag vill skutta, gå på långa promenader, cykla och framför allt jogga utan problem igen. Åh, vad jag saknar att jogga!

Så i dag är dag 1 på min framtid. För att vara klyschig så är "detta första dagen i resten av mitt liv". 

I morgon ska jag fotografera mina motivations-bönor. Vad det är? Det kan ni fundera på till nästa gång. ;)

/H