Utanför.

Det är så det känns när man för femtielfte gången i raden inte blir inbjuden till evenemang på sin arbetsplats. Ja, jag är sjukskriven men jag är fortfarande fast anställd. Så här har det varit sedan den dag jag blev sjukskriven. Aldrig tillfrågad, alltid bortglömd. Andra som varit sjukskrivna under samma period som mig har blivit kontaktade och tillfrågade om afterwork, kickoffs, personalmöten etc. Inte jag.

 Är det konstigt att man känner sig som "undesirable No1"?

Jag fattar vinken.

Min kropp försöker sakta ner min framfart. Inflammation i senan under vänster fot sedan två veckor (haltar runt) och nu ONT i halsen och en underbar rivande hosta. Jag ger upp och tänker bara ta det jäkligt lugnt idag. Sitta i soffan och hänge mig till att vara sjuk. Kanske blir jag frisk snabbare då.

Så mycket händer just nu i mitt liv. Gruppträffarna på Stressrehab är slut och det har lämnat en ensamhets-känsla hos mig. Jag är frustrerad över att jag än inte fått tag i ett ställe att arbetsträna på, men samtidigt tror jag på att när tiden är rätt så kommer det att hända. Privat har det hänt saker som är rätt omtumlande. Jag vill inte gå in på vad det handlar om, de som behöver veta gör det. Så kombinationen av allt, både fysiskt och psykiskt gör att jag inte har så mycket energi just nu. Däremot har jag försökt intala mig själv det och vägrat inse att jag kanske inte orkar så mycket just nu. Jag vill ju må så bra som jag gjorde för tre veckor sedan.

Så i dag har jag bestämt att alla planer på t ex besök på second hand butiker med mamma läggs på is.
Hon får komma och dricka kaffe hos mig, och blir vädret bra kanske vi kan sitta i solen på balkongen
och prata strunt.

Jag tror att min kropp säger ifrån nu för att jag tagit mer hand om andra de senaste veckorna, än vad jag gjort mig själv. Så nu tänker jag ta ansvar för mig och säga nej till att göra annat än att ta hand om mig.

 För om jag inte tar hand om mig, hur ska jag då kunna hjälpa andra?

Tomt och lite ensamt.

Sista gruppträffen på Stressrehab var i torsdags. Sedan dess har jag känt mig lite nere och ensam. Det känns som att något fattas. Trodde inte att jag skulle känna riktigt så här. Jag var så positiv i torsdags och kände som att det här är ett nytt kapitel i mitt liv. Jag känner fortfarande så, men jag känner mig också liten och ensam och vet inte riktigt varför. Jag är allt annat än ensam.

Kanske är det vetskapen om att jag inte kommer att ha min oas och bollplank varje torsdag längre. Inte heller kommer jag få träffa mina underbara tjejer varje vecka heller. Vi har däremot bestämt att träffas en gång i månaden i alla fall. Men gruppen  som jag inte behövt spela pigg och frisk för, där jag varit precis som jag är beroende på dagsform och där jag utan ord kunnat bli förstådd för exakt hur jag upplever allt och känner, kommer jag inte få träffa lika ofta längre. Det känns ganska jobbigt om jag ska vara ärlig.

Jag försöker nu bara att stå ut i känslan (som vi alltid sagt på Stressrehab) och intala mig själv att det här kommer att bli bra. Och jag tror jag måste vara ärligare än någonsin om hur jag mår till mina närstående, för att inte falla tillbaka i gamla mönster med masken som döljer allt jag känner.

Nu är det slut funderat för ikväll. Nu har jag fått skriva av mig. Det känns bättre.