Att arbetsträna.

Av många olika skäl, både psykiska och fysiska, kan jag inte återvända till min gamla arbetsplats. Detta var ett faktum som både jag, psykologer, läkare och Försäkringskassan (FK) kom fram till efter ett tag.

Därför har jag, med bl a hjälp från Arbetsförmedlingen (AF), länge sökt en annan arbetsplats som är lämplig för mig att arbetsträna på och där jag sakta kan komma tillbaka till arbetslivet.

I dag gjorde jag min första timme på den plats som jag framöver kommer att kalla "jobbet". Platsen där jag ska arbetsträna framöver. Det gick bra, men jag märker att mitt gamla "hög fart - hög effektivitet"-jag vaknade ganska snabbt. Tack vare min tid på Stressrehab upptäckte jag däremot det gamla beteendet och stannade upp, tog ett djupt andetag, och saktade ner farten. Det sköna med "jobbet" är just det, att jag gör det jag hinner och sedan går jag hem. Inte som jag är van; "Du SKA göra det här och på denna KORTA tid! Och hinner du inte jobbar du över eller jobbar snabbare".

"Jobbet" är för övrigt fylld med glada och trevliga människor, som det märks att de trivs med det de gör. Jag känner också att jag kommer att få utrymme för att använda min kreativa sida, något jag aldrig fått chansen att göra på en arbetsplats. Min handledare på plats är mycket lyhörd och det känns även tryggt. För det är tyvärr inte heller något jag är bortskämd med.

Efter dagens arbetsträning blev jag först lite speedad, för att sedan börja gäspa ganska okontrollerat (en av mina första tecken på att hjärnan blivit lite överbelastad) och när jag väl varvat ner när jag kom hem, fick jag rejält ont i musklerna i kroppen. Jag antar att det var en hel del spänningar som släppte. Det slutade med en tupplur på sängen med min mindfullness-övning i hörlurarna.

Nu tänker jag ta det lugnt resten av kvällen och försöka minimera intrycken. För jag känner mig i ärlighetens namn ganska trött. Jag ska försöka att BARA titta på TV, även om jag fortfarande (efter snart 2 års sjukskrivning) har väldigt svårt för att bara göra en sak i taget.

Bakslag kan vara bra.

På något sätt är jag konstigt nog glad att jag hade ett mindre bakslag i helgen. Det var en mycket intensiv helg med dop och besök hos släkt. Plus 60 mil i bil på två dygn. :/

Jag var helt knäckt på söndag ("hjärnstopp", hjärtklappning och rejält med ångest) och "bakis" på måndag. Men jag är glad. För nu fick jag en påminnelse, i lagom tid inför arbetsträningens början, om hur viktigt det är med pauser och ta hand om mig själv. Och att jag är fortfarande INTE är frisk!