Motsägelsefull.

Vill bara sova,
men vill inte blunda.
Orkar inte med folk,
men klarar inte av att vara ensam.
Klarar inte av ljud,
men står inte ut med tystnad.
Har kämpaglöd,
men ingen vilja.
Är så trött,
samtidigt kryper det i kroppen.
Har ångest och är deprimerad,
men känner inget.
Jag kan vara glad,
men är inte glad.
Jag är lycklig,
men mår ändå dåligt.

Allt detta i samma kropp och själ.

Ångestanfall.

Det var länge sedan sist. Men i helgen fick jag ett. Inte som en rejäl panikattack, men kunde mycket väl ha blivit det om det inte vore för de tekniker jag lärt mig på Stressrehab för att hantera ångest.

Senaste veckorna, efter mitt bakslag, har jag känt av mer ångest än på länge. Jag har hjärtklappning till och från. Jag kallsvettas på nätterna. Känner att jag inte riktigt kan ta djupa andetag, och får även yrselanfall. Det är fortfarande mycket mindre än i början av min sjukskrivning, men nog mycket för att jag ska se det som ett rejält varningstecken.

På grund av min stresskänslighet, upplever jag hjärtklappning och andra ångestliknande symtom med jämna mellanrum. Men dessa symtom är för mig inte alls samma sak eller känsla som ångest är. Ångest är så mycket mer överväldigande och sköljer över min kropp när jag minst anar det. Det är väl det som gör ångest i sig ångestframkallande. Att aldrig veta när den slår till. Så har det i alla fall varit för mig. Att ångestattackerna har kommit när jag minst förväntat mig dem.

Det jag lärt mig under dessa år som sjukskriven, är att ökad ångest för mig betyder att jag verkligen måste se över mitt liv och vad det är som orsakar ångesten. För oftast är det för mig oro över sådant som jag inte kan påverka, eller att det har blivit för mycket aktiviteter under för lång tid. Oavsett så handlar det om att balansen mellan aktivitet och återhämtning blivit lite väl sned.

Att sörja den man aldrig kommer att bli igen.

I veckan var jag på avstämningsmöte med AF och FK. Jag var väldigt ärlig med båda mina handläggare om hur jag mår just nu och mitt senaste bakslag. Under vårat samtal fick jag frågan "Har du någonsin bearbetat sorgen i att inte kunna göra samma saker som förut? Och att det finns vissa saker du kanske aldrig kan göra igen?". "Nej," sa jag. "Vad då bearbeta? Jag har intalat mig själv att det här är tillfälligt och så småningom kommer jag att kunna göra allt som förut igen."

Mina ord, och även handläggarens, har sakta sjunkit in eftersom dagarna gått efter mötet. Är jag i förnekelse om min verklighet? Att jag kanske för alltid kommer att ha en funktionsnedsättning, kanske både fysiskt och psykiskt, på grund av att jag drabbats av utmattningssyndrom? Jag börjar inse att jag nog är i förnekelse om det.

Det är sorgligt att tvingas inse att jag, förutom till personligheten (vilket för mig är positivt), aldrig kommer att vara densamma. Min hjärna kommer inte att vara lika rapp och min kropp kommer inte att orka på samma sätt som förut. Eller kanske ens på ett sätt som är normalt för en person som aldrig drabbats av utmattningssyndrom.

Jag tog åt mig av råden som mina kloka handläggare kom med. Jag har tackat ja till att få hjälp av en arbetspsykolog för att lära mig hantera mina begränsningar i arbetslivet. Jag tog även åt mig rådet om att be om samtalsstöd på min hälsocentral för att bearbeta sorgen (som jag inte tagit itu med) över att aldrig bli densamma igen.

Kanske är detta inlägg lite sorgligt. För mig är det också en del i processen. En som jag trott varit på god väg, men som jag inser (med jämna mellanrum) är långt ifrån det.

Ilska.

Jag har problem med att personer ( hädanefter kallad P) i min närhet (tänk familj & släkt) som tar beslut åt mig utan min vetskap. Dessa beslut handlar oftast om planer som involverar andra personer. När jag sedan säger att jag inte har energi till planerna och måste säga nej, har P som tagit beslut åt mig redan sagt att jag sagt ja. Innan jag ens haft en chans att veta om planerna.  Det värsta som jag nu fått reda på är att P inte berättar sanningen om att de felaktigt svarat ja å mina vägnar. Utan bara ljuger och säger att jag backat ur i sista sekunden. Det innebär att en helt felaktigt bild av vem jag är och vad jag står för sprids bland människor jag känner. Istället för att P faktiskt tar deras vuxna ansvar för misstag en kan göra.

Jag har även P i min närhet ( oftast samma P) som vägrar ta ett nej. De vägrar respektera min vilja och att jag är en vuxen människa som bestämmer över sitt liv. Dessa försöker alltid trycka på och truga på mig aktiviteter jag inte orkar eller vill göra. Om säger jag nej så får jag höra att jag är en dålig människa som aldrig vill, ställer upp på något eller finns där för andra människor.

Tidigare i mitt liv har jag helt och hållet trott på dessa P, och aldrig genomskådat vad de gör. Jag har alltid trott att felet legat hos mig, och att jag inte sagt ifrån nog tydligt.
I dag kom genombrottet. Jag inser fullt ut att det INTE är mig det är fel på. Felet är inte att jag inte kan säga ett tydligt NEJ. Problemet ligger hos P som inte vill/kan höra ett NEJ.

Detta är även sådana P som i sina tankar aldrig gör ett fel, kan allt, vet allt och som det alltid är mest synd om. Förutom om jag kommer med något som jag har problem med. Då finns det alltid någon annan det är värst för. Bagatellisering av mina känslor och problem är något jag fått höra sedan barndomen.

Jag vet inte var jag vill komma, om någonstans, med denna text/ urladdning. Kanske finns det någon som finner tröst i att de har det på samma sätt. Eller kanske finns det någon som har bra tips för hur man kan hantera sådana här personer.

Mest kände jag att jag behövde skriva av mig. Få ur ilskan i min kropp och inte stänga den inne som jag gjort tidigare i mitt liv. För att försöka kväva ilska och bära den inombords i tystnad, suger livet ur dig likt en Dementor från böckerna om Harry Potter. Det leder aldrig till något gott.