Att ta itu med känslor.

Det är temat under de sista veckorna i min stressrehabilitering. Just nu; ilska. Jag kan säga att jag trodde jag lagt min ilska bakom mig, men tji fick jag. Denna vecka har vi fört ilske-dagbok och det har triggat min ilska så jag varit argare än på över ett år. För småsaker har jag blivit tokig, typ en oplogad gästparkering. Jag hade också helt förträngt hur ilska påverkar min kropp. Fasen vad slut man blir!
I går hade jag gruppträff och vi gick igenom veckans "läxa" som varit att man ska berätta vad man känner. Jag fick lite "bakläxa", för jag har inte alls berättat vad jag KÄNNER. Snarare hur min kropp känns; typ jag är trött. Men jag ser inte bakläxan som ett misslyckande, utan som en chans att göra övningen bättre. För med hjälp av gruppterapeuten förstår jag nu hur jag ska göra övningen. Allt blev så tydligt efter hon förklarade för mig. Det jobbiga är att just inse hur svårt jag har att förklara vad jag känner, och att säga det rakt ut.

Så gårdagens gårdagens gruppträff tog på en hel del. Numera brukar jag känna mig helt okej dagen efter, men idag känner jag mig muskelsvag och trött i både huvud och kropp. Nästan som att musklerna är så trötta att de inte lyder mig. Typ som mjölksyran efter ett hårt träningspass. Senare under dagen tänker jag åka och handla, men det är allt jag tänker göra i dag. Sedan tänker jag helt frivilligt och utan minsta motstånd sitta och inte göra något i soffan.

Jag vet, jag vet.

Känner mig utmattad, har hjärtklappning, har dålig muskelstyrka (får knappt upp en syltburk), huvudvärk och muskelryckningar/kramper (som kommer upp till fyra gånger i minuten och framför allt i bålen). 

Alla dessa symtom brukar vara ett mycket tydligt tecken på att jag måste minska på aktiviteterna och ta hand om mig bättre. Framför allt muskelryckningarna och hjärtklappningen (som var flera månader sedan sist) är de starkaste varningarna från min kropp för att jag ska tagga ner.

Så nu ska jag ta det väldigt lugnt resten av kvällen.