Jag fattar vinken.

Min kropp försöker sakta ner min framfart. Inflammation i senan under vänster fot sedan två veckor (haltar runt) och nu ONT i halsen och en underbar rivande hosta. Jag ger upp och tänker bara ta det jäkligt lugnt idag. Sitta i soffan och hänge mig till att vara sjuk. Kanske blir jag frisk snabbare då.

Så mycket händer just nu i mitt liv. Gruppträffarna på Stressrehab är slut och det har lämnat en ensamhets-känsla hos mig. Jag är frustrerad över att jag än inte fått tag i ett ställe att arbetsträna på, men samtidigt tror jag på att när tiden är rätt så kommer det att hända. Privat har det hänt saker som är rätt omtumlande. Jag vill inte gå in på vad det handlar om, de som behöver veta gör det. Så kombinationen av allt, både fysiskt och psykiskt gör att jag inte har så mycket energi just nu. Däremot har jag försökt intala mig själv det och vägrat inse att jag kanske inte orkar så mycket just nu. Jag vill ju må så bra som jag gjorde för tre veckor sedan.

Så i dag har jag bestämt att alla planer på t ex besök på second hand butiker med mamma läggs på is.
Hon får komma och dricka kaffe hos mig, och blir vädret bra kanske vi kan sitta i solen på balkongen
och prata strunt.

Jag tror att min kropp säger ifrån nu för att jag tagit mer hand om andra de senaste veckorna, än vad jag gjort mig själv. Så nu tänker jag ta ansvar för mig och säga nej till att göra annat än att ta hand om mig.

 För om jag inte tar hand om mig, hur ska jag då kunna hjälpa andra?