Sakta men säkert kan jag nu, nästan två år efter jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom, känna att kroppen börjar orka något. Första halvåret kunde orkade min kropp inte ens en promenad runt kvarteret, dvs ca 1km. Min kropp och min själ var så utmattad att den rundan tog över en halvtimma. Den halvtimman var en ren plåga och jag fick kämpa varje gång för att ta mig hem. Det hände att jag inte orkade ta trappan upp till lägenheten, utan fick åka hiss en våning för att benen inte bar mig. Innan jag blev sjuk hade jag en bra kondition och kunde promenera en timma i rask takt utan att bli nämnvärt slut på. Jag var stark som en oxe och lyfte ofta utan problem 30kg på mitt jobb, det var något jag var känd för bland både kollegor och familj/vänner. När jag blev sjuk tappade jag helt plötsligt allt styrka och att få upp en syltburk eller riva av en flärp på ett mjöklpaket var omöjligt.
Någon gång ska jag berätta om min resa mer ingående, men i dag tänkte jag berätta om framgångarna jag börjar ana.
I dag var jag ute på en promenad 30 minuter. Hur långt hann jag då? 3 kilometer! Ni förstår hur stort det här är, när en kilometer för ett år sedan tog 45 minuter! Jag är så lycklig när jag nu börjar märka att när jag tar hand om mig så börjar jag sakta orka sådant jag en gång älskat göra. För är det något som jag inte gjort på flera år är just det. Att ta hand om mig både på insida och utsida. Visst, jag har motionerat och tränat. Jag har ätit hyfsat bra. Men jag har stressat genom allt, kastat i mig mat i farten och hinkat i mig litervis med kaffe. Framför allt har jag vägrat lyssna på min kropp när den försökt skrika till mig att den inte mår bra. Jag har totalt förnekat kroppen dess mest basala behov som sömn, återhämtning och näringsrik föda (eller mat överhuvudtaget).
Därför är numera regelbundenhet i mitt liv A och O. Mat på fasta tider, sömn på fasta tider, avslappning varje dag och alltid se till vad som är bäst för mig och min kropp. Det är inte lätt och jag har en lång resa kvar. Men som ni ser så kan jag ana framgångar. Och jag är på väg att vara lyckligare än jag någonsin varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar