I veckan var jag på avstämningsmöte med AF och FK. Jag var väldigt ärlig med båda mina handläggare om hur jag mår just nu och mitt senaste bakslag. Under vårat samtal fick jag frågan "Har du någonsin bearbetat sorgen i att inte kunna göra samma saker som förut? Och att det finns vissa saker du kanske aldrig kan göra igen?". "Nej," sa jag. "Vad då bearbeta? Jag har intalat mig själv att det här är tillfälligt och så småningom kommer jag att kunna göra allt som förut igen."
Mina ord, och även handläggarens, har sakta sjunkit in eftersom dagarna gått efter mötet. Är jag i förnekelse om min verklighet? Att jag kanske för alltid kommer att ha en funktionsnedsättning, kanske både fysiskt och psykiskt, på grund av att jag drabbats av utmattningssyndrom? Jag börjar inse att jag nog är i förnekelse om det.
Det är sorgligt att tvingas inse att jag, förutom till personligheten (vilket för mig är positivt), aldrig kommer att vara densamma. Min hjärna kommer inte att vara lika rapp och min kropp kommer inte att orka på samma sätt som förut. Eller kanske ens på ett sätt som är normalt för en person som aldrig drabbats av utmattningssyndrom.
Jag tog åt mig av råden som mina kloka handläggare kom med. Jag har tackat ja till att få hjälp av en arbetspsykolog för att lära mig hantera mina begränsningar i arbetslivet. Jag tog även åt mig rådet om att be om samtalsstöd på min hälsocentral för att bearbeta sorgen (som jag inte tagit itu med) över att aldrig bli densamma igen.
Kanske är detta inlägg lite sorgligt. För mig är det också en del i processen. En som jag trott varit på god väg, men som jag inser (med jämna mellanrum) är långt ifrån det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar