Det var länge sedan sist. Men i helgen fick jag ett. Inte som en rejäl panikattack, men kunde mycket väl ha blivit det om det inte vore för de tekniker jag lärt mig på Stressrehab för att hantera ångest.
Senaste veckorna, efter mitt bakslag, har jag känt av mer ångest än på länge. Jag har hjärtklappning till och från. Jag kallsvettas på nätterna. Känner att jag inte riktigt kan ta djupa andetag, och får även yrselanfall. Det är fortfarande mycket mindre än i början av min sjukskrivning, men nog mycket för att jag ska se det som ett rejält varningstecken.
På grund av min stresskänslighet, upplever jag hjärtklappning och andra ångestliknande symtom med jämna mellanrum. Men dessa symtom är för mig inte alls samma sak eller känsla som ångest är. Ångest är så mycket mer överväldigande och sköljer över min kropp när jag minst anar det. Det är väl det som gör ångest i sig ångestframkallande. Att aldrig veta när den slår till. Så har det i alla fall varit för mig. Att ångestattackerna har kommit när jag minst förväntat mig dem.
Det jag lärt mig under dessa år som sjukskriven, är att ökad ångest för mig betyder att jag verkligen måste se över mitt liv och vad det är som orsakar ångesten. För oftast är det för mig oro över sådant som jag inte kan påverka, eller att det har blivit för mycket aktiviteter under för lång tid. Oavsett så handlar det om att balansen mellan aktivitet och återhämtning blivit lite väl sned.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar